Omvärldsförändringar och framtidsfrågor intresserar mig mycket. Som en följd av detta har jag ett stort intresse också för det framtida ledarskapet. Som jag skrivit i tidigare bloggar har jag därför under de senare åren läst mängder av text, både vetenskapliga artiklar och litteratur, i ämnet. Se även blogg från september 2011, VUCA.
I det jag tagit del av är det självklart inte en bild som presenteras. Inom vissa områden råder det dock en samsyn. Förmodligen finns det en viss sanningshalt i dessa. Ett av dessa områden är övertygelsen om att ett nytt ledarskap är nödvändigt. Det traditionella ledarskapet har passerat bäst före datum för längesedan. Med det traditionella ledarskapet menar man ett ledarskap som bottnar i ett mekanistiskt synsätt på hur man leder människor och verksamheter. Detta ledarskap, ”Scientific Management” växte fram i början på 1900-talet parallellt med framväxten av det industriella samhället. Modeller som präglas av ”Scientific Management” handlar om att styra, ha kontroll och öka effektiviteten. De utgår ifrån verksamheter där det handlade om upprepning och repetition av arbetssysslor.
Ledarskapet är fortfarande starkt präglat av detta mekanistiska sätt att se på ledarskap och organisationskultur. Vi talar ofta om att ledare utvecklas genom att de lär sig nya tekniker och verktyg. Kruxet är att den framtid vi möter inte är mekanistisk. Den är inte möjlig att kontrollera. För att kunna ratta organisationer i en verklighet som alltmer präglas av kompexitet och osäkerhet krävs en ledare som kan hantera osäkerhet och släppa kontrollen. Det är därför roligt att möta ledare som resonerar på det sättet. Läs gärna intervjun med Per från SKF, Att våga släppa kontrollen, blogginlägg augusti 2011.
Tags: Coachande kultur, coachande ledarskap, förändring, framtid